Imorgon kommer en dag som jag länge gruvat mig för. Vår familjemedlem sen 17 år tillbaka ska få somna in. Tänk hon sitter för sista kvällen i mitt knä och kurrar. Lillgumman! Men jag har bestämt att hur jobbigt det än är ska jag följa med henne och sitta vid hennes sida hos veterinären. Så mycket som hon har funnits för mig ska jag finnas för henne in i det sista. Okej, det kanske låter lite konstigt med sånna här ord om en katt. Men hon är inte vilken som helst. Hon har somsagt funnits 17 år utav mitt liv, hela min uppväxt har hon varit med. När jag varit ledsen ha hon alltid varit där som tröst. Vi är bra lika hon och jag, lugn, vill inte vara till så mycket besvär och lite avvaktande. Imorgon tar det slut. Jag vet innerst inne att det är det bästa vi kan göra för henne, för hon mår inte bra. Men det tar fan emot. Jag får se det som så att vi inte behöver se henne bli ännu mer sjukare iaf. Hon ska iaf få komma hem till Bjärme och begravas där hon engång är född. ♥ Tusse